Emma Tildeman

Vi håller hand och kysser varandra på ett sätt vi inte längre borde.
På ett sätt som smakar förbjudet med en uns av sötma.
Våra tungor möts nu på samma sätt som när vi satt på stenarna vid havet och lyssnade till livets ljud och var förälskade.

Vi turas om att hålla om varandra och vi skrattar som förut.
Våra ord flyter lätt fram genom luften.
Vi är bekväma och trygga medan mitt rosa doftljus lyser upp rummet med ett trivsamt sken och vi agerar gamla älskare under lakan från IKEA.

”Du verkar så stabil nuförtiden.” viskar hans oförstående läppar.
Jag nickar instämmande med ett leende och förklarar hur mitt liv är stabilt.
Hur jag är hel och frisk nu.
Hur jag snart ska ta examen, har ett jobb som inhoppare och ett sommarjobb redan avtalat med en mycket bra lön.
Hur jag dricker mindre och att jag nu bor ensam i en etta jag själv betalar för.
Hur jag äter på dagarna, mat jag till och med själv har lagat, och hur jag inte är kär i någon och att det är befriande.
Hur jag klarar av att leva med mig själv.

Men när vi kramas hejdå spinner tankarna iväg.

Jag har sån ångest hela tiden att jag har fått magkatarr.
Det enda jag längtar till är helgerna då jag nu istället dricker ikapp för det jag brukade dricka på veckorna.
Jag har sån ångest att jag konstant skakar och mår illa, spyr på jobbet och inte kan gråta.
Hur jag är fullkomligt livrädd och bara går och väntar på dagen, på timmen då det skiter sig igen.
Kanske den redan är här.
Jag har ju faktiskt inte diskat på ett tag, inte tagit bort gammalt smink, inte duschat håret på en vecka, inte varit utanför mina 20 kvadratmeter på dagar.
Kanske den redan har smugit på sig utan att jag märkt det.
Tänk om allting faller i kras igen.

Men ännu läskigare

Tänk om det inte gör det.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska släppa taget.
Hur jag ska kunna ge upp på dina permanenta citat på språk du inte talar, på dina för kalla jackor eller hur du alltid kommenterar om hur jag skär tomater.

Jag saknar hur du alltid lät mig bära dina tröjor, hur du alltid gav mig den sista ölen och hur vi hatade på allt som har med normalt att göra.

Jag antog väl att jag skulle ha glömt dig vid det här laget.
Vilket hade varit hundra gånger lättare.
För det finns ingestans för oss.
Finns ingen plats där vi passar.
Ingen tid där vi äger rum.

Jag sörjer fortfarande oss.
För jag absolut avskyr att vara den enda som är trasig.
Hur fan förklarar man ens att man är defekt för en som är totalt fullständig?

Jag försöker hitta gnistor bland oskadda pojkar.
Blonda och smala, nyttiga och glada.
Men mitt expriment pyr inte ens.

Inga män med fasta handtag, inga höjda röster eller ren etanol.
Ingen eldig passion.

Låt mig måla en tavla av en männsika eller säkerhetsmanual, ditt val:
Nikotinfri, ångestberövad och ett städat kök.
Gymmar, äter kvarg och har färsk frukt hemma.
Drar vita månader och har ett underskott av hemligheter.
Inga portade krogar, inga ärr att följa eller hårresande berättelser att dölja.

Kanske han egentligen är galnare än mig?
Bara på ett annat, mer långtråkigt sätt.

Så himla tyst och lugn.
Vilket inte alls går för sig.
Jag behöver känslor, inspiration och lite jävla teater.

För jag försöker, jag lovar att jag försöker, att övertala mig själv om att de är utmanande och fängslande.
Men mina illusioner är värre än ett delirium och lurar inte ens mitt odugliga korttidsminne.

Så vad ska jag göra med den färska blandningen av gamla och nya jag?
Var ska jag rama in mina försämringar och förbättringar?
Vem ska ge mig en medalj för extraknäck och rakade ben?
Och var är de stubbiga kyssarna efter panikångest och isoleringar?

För en vecka sedan hade jag tillåtelse att hålla om dig.
För en vecka sedan sov jag hos dig för sista gången.
För en vecka sedan fick jag dricka ur dina glas.

Kanske jag hade gjort det annorlunda om jag vetat att det var sista gången.
Sista gången du fick mig att rodna, sista gången du kysste mig på pannan och sista gången vi valde en dålig film med flit för att ge plats år våra vrickade funderingar.
Kanske jag hade njutit mera, memorerat ditt skratt och tittat dig i ögonen.
Men jag antar att det alltid är så. Att man aldrig riktigt vet när sista gången är.

Sju ynka dagar senare ligger jag ensam och klarvaken i min säng fylld av gammalt smink och spilld isglass.
Klockan är fem på morgonen, jag har ont i magen och kallsvettas.
Ingen att hålla om, bananflugor i mitt glas och avslag för vädjan.
Mina känslor flyttade över till min fysik innan jag ens fick chansen att provsmaka.
Jag har blivit uppmanad till att ”ha ett gott fortsatt liv” istället för att få en kyss godnatt.

Och bara sådär var allt hoplimmat igen.
Allt som vanligt, cirkeln återigen sluten.
Samma sak, repetition, déjà vu.

Som att jag köpt en bok om hur man broderar och tvångsmässigt skapar samma tavla om och om och om igen.
Som att jag kompulsivt aldrig kan sluta sjunga samma jävla psalm.
Men det är allt jag någonsin vetat.
Samma densitet på tråden, samma runda blanka tavla, samma vassa nål.
Samma monotona stämma, samma andliga bok, samma blåvita språk.

Men hur många metaforer eller synonymer jag än använder mig av kommer det alltid ner till samma sak.
Frågan är väl bara vad.

Är det ren sociopati, förvrängd verklighetsförankring eller sned egoism?
Kan det vara osunt självförtroende, en ny form av självskadebeteende eller rädslan för det okända?
Bävan för lycka, stabilitet och äkta kärlek?
Eller är det en varm, illaluktande kompost av alltihopa?

Hur man kan ens vara så medveten och trasig på samma gång?
Ingenting är logiskt, aldrig varit.
Ingenting är värt det och ingenting är som vanligt allt.

Det är inte ditt fel men är det faktiskt mitt?
Alla i kören där jag är dirigent nynnar positivt.
Alla i kören sjunger ja för att jag vill.

Broar brända, ingen att krama, alla chanser tagna.
100 stycken slösade sugrör.

Ord och tankar sprutar ur mig som en trasig trädgårdsslang.
Ingenting hänger ihop, bara ofärdiga tankemönster och en demolerad hjärna.
Inga känslor, inga placebo för lidandet, ingen bakfylla längre.
Ingen empati för min egen smärta.

Han låter mig vara sarkastisk, dryg och rak.
Han njuter av att se mig vara jag.
Vi är fulla till bredden av rusmedel och han håller om mig bakifrån som Titanic medan vi förlorar i Beerpong.

Hans vänner är människor jag kände i en annan livstid.
De har ingen aning om vad jag är nu.
Nej, för här är jag en av dem.

Våra kyssar är bekanta men vi är inte tonåringar längre.
Vi har blivit våra egna deppiga karaktärer genom åren.
Våra personligheter kraschar lika mycket som de matchar.
Vi mår skit, kramas och delar med oss av våra texter.
Berömmer varandras mörka kreativitet.

Jag kan inte längre urskilja vem av oss som längtar mest till nästa alkohol-förgiftning.
Vet inte vem av oss det är som inte klarar av att leva ensam längre.
Vi blandas i en mixer, smälter ihop.
Jag får svårt att separera vilka som är hans känslor och vilka som är mina.
Linjen är inte suddig, den rymde för en vecka sen.

Men vem vet, kanske det bara är min kära mani som knackar på dörren snällt då hon vet hur mycket jag hatar ringklockor.

18 augusti

Han är överförfriskad och jag önskar att vår taxi-chaufför skulle trycka igång barnlåset på dörrarna.
Jag är helt tvärtom, alldeles för nykter med en osande ångest som parfym.
Han sitter precis som vanligt och ställer samma meningslösa frågor till chauffören som de tusen passagerarna hon haft före oss inatt.
Jag lirkar fram min hand mellan säte och fönster, lägger den på hans axel och yttrar varsamt hans namn.
Stryker honom ömt med min smala tumme.
Han blir lugn och tiger.
Jag ler i backspegeln åt tanten som kör och hon nickar tacksamt tillbaka.
Jag drar ut honom ur sätet efter att jag betalat, bett om ursäkt och artigt önskat henne en fortsatt trevlig kväll.
Hon ler lite vemodigt mot mig när hon ser hur den krulliga pojken lägger all sin tyngd på mina svaga armar.
Men jag är van så jag stänger dörren och skäms tyst för mig själv samtidigt som jag börjar trycka på människan framför mig.

Väl inne i lägenheten som jag en gång nästan bodde i slår det mig.
Rivningskulan som Miley Cyrus en gång gungat på har lokaliserat mig.
Jag kan se hur den sansat siktar in sig på min mage.
I dimman innan paniken kollar jag snabbt i skåpet till vänster; ingen vodka, fan.
Jag småjoggar till kylskåpet; inget vin, fan helvetes jävlar.
Längst bak hittar jag en glasflaska som ingen velat ha.
Den utgör sig för att vara öl men den smakar sliskigt motbjudande.
Men inatt spelar det dock ingen roll så länge det står en siffra högre än noll framför procenten.

Mina skakiga händer river ut hela min väska på hans golv för att hitta min nyckelknippa.
Just nu existerar ingen förrän jag hittat min öppnare som lojalt varit vid min sida sedan halloween 2015.
Jag hör en djup utandning från mig själv medan jag öppnar flaskan.
Jag sveper den i tre tursamma klunkar och hör ljudet av glas emot träbord.
Nu.
Här är jag trygg och redo för att gå sönder.
Du har tillåtelse att slita mig i stycken inatt, makten till att lämna mig i bitar.

3 augusti 2018

När det är så många tankar och mischmasch av känslor att ens hjärna glömmer bort hur en dörr, tröskel eller gaffel fungerar.
När det är en sån slarvig soppa uppe i huvudkontoret att allting blir till inget, och ingenting till allt.
När bollen på halsen är så kaotiskt trasslig att man inte riktigt minns ens egen ålder eller förnamn.

Då får jag nog av min förbaskade B-diagnos.

Men när jag av ren succé får se glitter, skimmer och lite jävla glamour.
När jag triumferar och får njuta av eufori, extas och en överdos av serotonin.
När jag påminns om att de andra aldrig kommer få må så bra som jag kan.

Då kan jag inget annat än att benåda min käraste kumpan i knoppen.

För varje skällsord han kallar mig,
för varje mening han trycker ner mig med,
för varje gång han får mig att vilja skada mig.

Får han mig även att vilja ligga i hans famn,
får mig även att vilja lyda varje order han spyr ut,
får mig även att vilja skämma ut mig på mina bara knän.
För honom.

Förminska, reducera, nedvärdera och kränka.
Frukost, lunch, mellanmål och middag.

Mina vänner ser honom som inte mer än ett ut utspottat tuggummi,
en påtrampad, kvarglömd stackars billig vante,
ett glas med smutsigt bottenslask.

Så varför är allt jag känner Hubba Bubba, Lovikkavantar och Stallhagen?

Varför har han makten till att dämpa min fantastiska förälskelse?
Varför får hans skitstövel-beteende mig att sakna honom?
Varför låter jag mig påverkas av honom?

Jag vill kunna styra över mitt eget liv,
lyda mina egna kommandon,
älska fritt utan skuldkänslor.
Utan honom.

Jag börjar begripa nu.
Jag börjar komma underfund med allt.
Tack vare dig.

När jag berättade om min fastställda diagnos sa du att det inte var till en förvåning.
Jag skrattade till svar men förstod aldrig varför du sa som du gjorde.
Jag har nu tänkt på den meningen i nio dagar och jag tror jag börjar förstå.

Jag börjar inse hur skev min bild av verkligheten, mina medmänniskor men främst mig själv är.
Hur jag kan älska mytomani och manipulation.
Hur jag omedvetet avgudar uppmärksamhet.
Hur jag får allt och alla att gå min väg.

Jag läste en artikel om narcissister häromdagen där det stod att om en inte lyckas få positiv uppmärksamhet nöjer en sig med negativ, så länge det är uppmärksamhet.
Den meningen slog mig i magen.

Jag lät min sjukdom vara en tyrann över vårt förhållande.
Jag lät mitt syndrom få mig att tro att kaoset alltid var ditt fel.
Jag lät min diagnos måla upp en bild av dig där du var den galna, så länge det aldrig var jag.

Jag har nu lyckats hitta en ny infallsvinkel, ett nytt perspektiv.
Jag ser nu vem jag var.
Och jag ser nu vem du är.

Du är en rakt igenom genuin kille.
En som alltid vill få alla andra att må bra, en som vill vara till lags.
Du är den som får alla att lysa upp när de ser ditt vackra ansikte, den som ger den varmaste kramen.
Du kommer alltid vara den man vill springa till när något positivt har hänt, bara för att få se ditt leende som kolliderar med din orakade stubb.
Du kommer även alltid vara den man vill ha bredvid sig när något hemskt händer, så man vet att dina tatuerade armar kan agera som en boaorm runt ens midja.

Jag har inte förlåtit mig ännu för att jag instinktivt spelade charader med dig.
Jag har inga planer på att göra det heller.
Men jag ger mitt ord på att göra allt i min makt för att aldrig göra så mot någon igen.
För det förtjänar ingen.